”Jag vill hjälpa människor som lever i utsatthet”
Arne, som idag är 86 år gammal, har valt att testamentera sina tillgångar till Stockholms Stadsmission. Testamentet har han skrivit tillsammans med sin fru, Gun, som gick bort för en tid sedan. Beslutet var gemensamt.
– Vi fick inga arvingar och ingen av oss har syskon. Det känns bra att mina tillgångar går till Stockholms Stadsmission. De gör så mycket gott och ställer upp för människor som lever i utsatthet.
Känner varmt för barnen
Arne, som själv har flyttat runt en hel del i sitt liv, känner speciellt för de som inte har någonstans att bo, i synnerhet barnfamiljer.
– Jag känner varmt för barnen. Det är viktigt för dem att ha en trygg punkt.
En annan anledning till beslutet om var arvet ska gå är att han är uppvuxen i Stockholms Stadsmission, som han själv beskriver det.
– Som liten lämnade mamma mig på ett spädbarnshem. Som många andra kvinnor på 30-talet fick hon inget jobb. Hon kunde inte försörja mig och tvingades att lämna bort mig.
Boxtorp blev tryggheten
Efter ytterligare ett barnhem kom han 1939, sju år gammal, till Boxtorps pojkhem i Sörmland som drevs av Stockholms Stadsmission. Där skulle han komma att bo och gå i skola i åtta år. Arne minns flera av lärarna med värme. Inte minst magister Norby, som även var rektor på Boxtorp.
Det känns bra att mina tillgångar går till Stockholms Stadsmission. De gör så mycket gott och ställer upp för människor som lever i utsatthet.
Arne, 86 år
Under hela sin uppväxt hade han ingen kontakt med sin mamma.
– När jag var 15 år och skulle konfirmeras i Gryts kyrka ordnade kyrkans pastor så att jag fick träffa min mamma. Hon kom till konfirmationen. Det var väldigt gripande. Innan dess hade jag bara träffat henne som spädbarn.
Efter det träffades de bara då och då och hade sporadisk kontakt. Tryggheten fanns istället på Boxtorp, och i ett fosterhem i närheten dit Arne åkte ibland på loven.
– Det var en fin tid. Jag trivdes på Boxtorp. Det blev ett hem för mig. Skolgången var bra och det ordnades utflykter ibland. Vi spelade fotboll, badade och hade höst- och julfester. Jag minns även träslöjden speciellt, där vi bland annat tillverkade julgransfötter, julkrubbor, ljusstakar och bandyklubbor.
Fina bevarade minnen
På sommarlovet åkte de som hade möjlighet hem till sina föräldrar, medan Arne och de andra pojkarna stannade på skolan.
– Vi hade en gumma som lärde oss baka, Maria Norberg, vi fick skrapa plåtar hos henne. Det fanns även en skräddare som lärde oss att sy och de som ville kunde lära sig hur man driver ett jordbruk, lära sig mjölka och sköta hästarna.
Äldrecenter en god vän i dag
Nu på äldre dar besöker Arne Stockholms Stadsmissions Äldrecenter en gång i veckan. Ibland för att äta lunch, men oftast för att prata med andra. Ensamheten är det som förenar.
– Som äldre blir man ensam. Kanske inte utstött, men ensam, när ens partner, vänner och gamla kollegor går bort. Även om jag håller på med flera av mina intressen fortfarande; sjunger i kör och dansar; är det bra att kunna gå hit och prata av sig en stund. Här möter jag flera olika typer av människor, alla med sin livshistoria. Det känns fint att dela dem.
