Hoppa till huvudinnehåll

Den här sidan använder cookies. Om du fortsätter använda sidan så accepterar du användande av cookies.

Use Google to translate the web site. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

”Självklart att öppna upp mitt hem”

Ensamkommande med ryggen bortvänd mot person i kök
När andra 18-åringar ser fram emot att ta studenten är Samir orolig för att tvingas flytta tillbaka till Afghanistan och kriget. I väntan på asylbesked bor han i ett fadderhem med Johanna och hennes familj, med Stockholms Stadsmission som stöd.

När Samir hade varit i Sverige i två år fick han avslag på sin asylansökan. Samma dag som han fyllde 18 skrevs han ut från sitt stödboende utan egen bostad, försörjning eller någon garanti för att kunna gå klart gymnasiet. Efter att ha vänt sig till sin lärare kom han i kontakt med Fadderhem, ett projekt som drivs av Stockholms Stadsmission. Kort därpå välkomnades Samir hem till Johanna och hennes familj.

– Det känns mycket bra att vara här. Det är nära skolan också, säger Samir med ett stort leende.

Johannas äldsta son Mathias är bortrest och hon hade ett ledigt rum.

– Jag har det bra på så många sätt. Självklart vill jag dela med mig. Nu fungerade det bra i tiden, när min pojke reste iväg, berättar Johanna.

Hörde om Fadderhem via facebook

Hon hade hört talas om Fadderhem via Stockholms Stadsmissions Facebook-sida.

– Jag följer Stockholms Stadsmission på Facebook och har väldigt stort förtroende för dem, säger Johanna.

Samir berättar att han skriver bättre på svenska än på sitt modersmål. Han fick aldrig lära sig det skrivna språket i Afghanistan.

– Det var svårt att lära sig ett nytt språk, när jag inte kunde skriva på mitt eget. Men nu går det bra, berättar han och fortsätter: När talibanerna kom till min skola vågade jag inte gå dit längre.

Det är bara krig och död där borta i Afghanistan. Där får jag inte gå i skolan heller.

Samir, ensamkommande som bor i fadderhem

Flydde från krig och våld

I mitt hemland ville de bara få oss att tänka på krig och att bli soldater. Men barn vet inte vad islam eller kristendom är. Migrationsverket förstår inte. De säger bara att det är lugnt i det område jag kommer ifrån, men det är farligt där för mig som hazar och shiamuslim. Samir är lättad över att få bo hos Johanna och hennes familj men är fortfarande orolig för sin framtid.

– Det känns bra här men jag vet inte vad jag ska göra sen. Det blir svårt när Johannas son, Mathias, kommer tillbaka. Jag får 61 kronor om dagen av Migrationsverket. Pengarna räcker inte till något. Jag har inte råd med mat eller kläder.

Lever med ständig oro

Han suckar, tittar ner på köksbordet och skakar på huvudet.

– Det är bara krig och död där borta i Afghanistan. Där får jag inte gå i skolan heller. Det kommer inte att sluta bra om jag tvingas åka tillbaka.

– Min son är borta länge. Han har sagt att han tänker sova på soffan när han kommer tillbaka i januari, försäkrar Johanna.

Något som får både Johanna och Samir att brista ut i skratt.

– Det viktigaste är att du får stanna, säger Johanna återigen allvarlig i rösten. 

Nu är avslaget överklagat och advokaten verkar hoppfull.

Tryggt med stöd från Stockholms Stadsmission

För Johanna känns det som en självklarhet att öppna upp sitt hem. Hon har tänkt på att göra något liknande förut, men tog steget först när hon hörde om Stockholms Stadsmissions initiativ.

– Jag vet inte hur personen som flyttar in hos mig mår. Om personen är ledsen, orolig eller mår dåligt. Då vet jag att Stockholms Stadsmission finns som stöd. Jag känner mig inte ensam i det här. Det är tryggt.

Samir och Johanna tittar på varandra och ler.

– Ni är så snälla mot mig! Tusen tack, det har verkligen hjälpt mig, säger Samir.

– Det är väldigt värdefullt att lära känna dig, Samir. Det är så mycket jag lär mig av dig och av att ha dig här, svarar Johanna.

Johanna och Samir heter egentligen något annat.

Texten är tidigare publicerad i Stockholms Stadsmissions tidskrift Mission:Sthlm november 2017.