Britta: ”Det är fint att prata om sitt liv med andra”

– Det är fint att dela sitt liv med andra och höra att man inte är ensam om att ha kämpat, säger hon.

Många äldre lever ofrivilligt ensamma och har ingen att prata med om sina tankar och känslor. Stockholms Stadsmission erbjuder mötesplatsen St Paul med bland annat livsberättargrupper för att lindra ensamhet och bidra till en gemenskap som kan leda till en ökad livskvalitet.

Träffar med olika teman

Varje samtalsgrupp består av sex till åtta deltagare och leds av utbildade gruppledare. Varje träff har ett givet tema, till exempel barndom, ungdomstid och vuxenliv. Gruppen samtalar kring angelägna livsfrågor som hör till åldrandet. En viktig utmaning att tala om är hur man kan ha ett så bra liv som möjligt resten av sitt liv. Britta är av dem som har deltagit i en livsberättargrupp. 

– Jag är van vid att lyssna på andra så jag anmälde mig och det har jag inte ångrat. Det är viktigt att prata, det kan bli en öppning. Det är så många som har det svårt.

Uppvuxen på en bondgård

Britta är uppvuxen på en bondgård utanför Stockholm. Hennes pappa var lagårdskarl och hon hade fem syskon. Hon och hennes tvillingsyster var yngst.

– Vi stod varandra så nära. Vi låg och höll varandra i hand när det var mörkläggning och flygplanen flög över vårt hus under andra världskriget. Vi var livrädda för att kriget skulle komma hit… Vi flyttade hemifrån när vi var 20 och fick barn nästa samtidigt, först pojkar och sedan flickor.

Sorgen efter systern var tung

Men systern blev allt mer nedstämd och deprimerad och efter flera självmordsförsök tog hon sitt liv vid 40 års ålder.

– Det var fruktansvärt! Jag kunde inte hjälpa henne. En bit av mig försvann. 

Den sorgen har Britta burit med sig hela sitt liv. Och sorgen över att mamman dog i en bilolycka när Britta var 30 år. Hon berättar om sitt liv. Det blev tre äktenskap, en skilsmässa, en man dog knall och fall, två barn, sex barnbarn och tre barn barns barn och ett yrkesliv på försäkringsbolag och posten. 

Förtidspensionerade sig för att vårda sin man

Sista åren pendlade hon mellan arbetet som postmästare i Södertälje och vården av sin tredje sjuka man i hemmet på Kungsholmen. Till slut gick det inte längre och hon förtidspensionerade sig vid 60 års ålder för att vårda honom hemma. Men det blev för tungt och det höll på att knäcka henne totalt. 

En intensiv period som anhörigvårdare

Maken hamnade till slut på Stockholms sjukhem och Britta besökte honom där varje dag mellan klockan tolv och tre i fem års tid. 
– Min man satt vid hissen och väntade på mig. Det blev mitt liv och jag fick så många fina vänner där. Andra patienter och fruar som besökte sina män. 

Har så att hon klarar sig 

När mannen dog, blev hon väldigt ensam och hon hade inte längre råd att bo kvar i deras lägenhet utan bytte till en mindre, också den på Kungsholmen. Halva pensionen går till hyran, men tack vare änkepensionen hon får klarar hon sig. Britta trivs i sin lägenhet och hon har bestämt sig för att bara göra det som är roligt resten av sitt liv. 

– Jag är faktiskt nöjd med mitt liv och mig själv. Jag har varit starkt och djärv, vågat göra saker och utmanat mig själv. Jag har inbokade saker varje dag. På tisdagar är det Café Hjärtat i Kungsholmens församling och i kyrkan deltar jag också i en kurs om livsfrågor på torsdagar, jag hjälper andra också.

– Jag behöver ha olika saker att göra för att få dagarna att gå. Var jag inte här vet jag inte hur jag skulle klara mig. Och jag rekommenderar alla att vara med i en livsberättargrupp!

Berättat för Marie-Louise Söderberg, projektledare livsberättargrupperna, oktober 2017. Vi värnar om våra deltagares integritet. Britta heter egentligen något annat.