Hoppa till huvudinnehåll

Den här sidan använder cookies. Om du fortsätter använda sidan så accepterar du användande av cookies.

Use Google to translate the web site. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

”Det viktigaste av allt – att inte ge upp”

Äldre man med keps som tittar åt sidan
Per-Arne blev sjukpensionär efter en stroke som 55-åring och hamnade i hemlöshet. I två år åkte han Ålandsfärjan för att få tak över huvudet. Idag har han en bostad och drömmer om en utlandsresa. 

Per-Arne har varit med i en livsberättargrupp. Det var bra tycker han, och han rekommenderar andra att också våga dela sin livsberättelse med andra.

– Det har gett mig bättre självförtroende och jag tror att min berättelse också gett andra mycket. Det viktigaste av allt är att inte ge upp!

Per-Arne föddes i Visby, mitt under andra världskriget. Familjen flyttade senare till Norrtälje på fastlandet där pappan var med och byggde upp regementet. Det var en hel del bråk hemma och Per-Arnes pappa söp ofta upp de pengar som fanns. Detta har satt sina spår hos honom och har gjort att Per-Arne själv aldrig har missbrukat varken alkohol eller droger.

Ett utanförskap som gjorde honom blyg

Skoltiden var svår. Han mobbades för sin gotländska och hamnade utanför. Ett utanförskap som gjorde honom blyg och ensam.

Per-Arne började jobba som springschas åt olika bilfirmor och senare på ett tryckeri. Längst har han arbetat som kriminalvårdare på Österåkersanstalten, i hela 27 år. Han hade dubbla jobb en tid, och arbetade som ordningsvakt efter ordinarie jobbet.

Allt jag upplevt gör att jag känner mig ensam.

Per-Arne om sitt liv

Mycket arbete och konflikter med den kvinna han var gift och hade fyra barn med, ledde till skilsmässa och han drabbades så småningom av stroke.

Två år senare, 55 år gammal blev han sjukpensionär. Han introducerades då för en nyanländ kvinna som han gifte sig med. Efter en tid dog kvinnans syster i hemlandet och de adopterade systerns tre minderåriga barn.

Per-Arne flydde hemmet och hamnade i hemlöshet

Det blev en svår och stormig tid och till slut flydde Per-Arne hemmet. Han avsade sig både föräldraskapet och sin lägenhet för att barnen skulle ha någonstans att bo. Per-Arne blev hemlös. Skammen och stoltheten han kände gjorde att han inte bad om hjälp.

För att ha någonstans att sova köpte han en bäddplats i en fyrbäddshytt på Ålandsfärjan som gick varje dag från Stadsgården. Det kostade 20 kronor och i det ingick frukost och tillgång till dator där han kunde boka in nästa resa. Båten la till klockan 16 och då hann han till McDonald's för ett skrovmål innan båten avgick igen klockan 18.

– Det var som ett fängelse. Jag grät mycket under denna tid och funderade på att ta mitt liv, berättar Per-Arne.

Vändpunkten kom på Centralen

Han var bostadslös i två år. Vändpunkten och räddningen kom när han blev uppmärksammad av Stockholms Stadsmissions medarbetare i gula västar på Centralen. De hjälpte honom med ett mål mat och kontakt med socialjouren. Han fick plats på Bostället och sedan fem år tillbaka har han en bostad i ett servicehus.

Där trivs han, även om han ibland retar sig på andra boende som bara sitter och gnäller över sina sjukdomar. Själv gillar han inte att sitta hemma, utan vill hålla igång. Trots att han är 75 år arbetar han på Veteranpoolen bland annat med att räkna passagerare på Rotebro station. Och han går ofta till St Paul för samvaro och en god och billig lunch.

– Allt jag upplevt gör att jag känner mig ensam. Stadsmissionen är min räddning!

Idag har Per-Arne kontakt med alla sju barnen. Han lever på existensminimum eftersom han betalar av på de 250 000 kronor i skulder han har för att han missade att betala för barnen under sjukskrivningen efter sin stroke.

Hans högsta dröm är att få åka utomlands, till värmen. Sin enda utlandsresa gjorde han till New York 1975 när han som fångvaktare följde med för att utlämna en amerikansk vapenvägrare.

Berättat för Marie-Louise Söderberg, projektledare Livsberättargrupperna 2018. Vi värnar våra deltagares integritet. Därför heter Per-Arne egentligen något annat.