Hoppa till huvudinnehåll

Den här sidan använder cookies. Om du fortsätter använda sidan så accepterar du användande av cookies.

Use Google to translate the web site. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Joachim är familjehem: ”Jag har aldrig ångrat mig”

Joachim sitter i sitt kök och ler in i kameran
Joachim har öppnat sitt hem för ungdomar inom ramen för så kallad familjehemsvård. Efter en stökig barndom visste han hur viktigt det är med en grundtrygghet. Samtidigt kände han att han ville göra en insats och hade plats över i sitt hem.

Joachim bor i ett trevligt enfamiljshus i ett område som består av ganska många likadana hus, som har byggts ungefär samtidigt. Men det var några år sedan så husen och de små trädgårdsplättarna har börjat få individuella utseenden tack vare ägarnas fixande. Det ser vänligt och ombonat ut. 

Joachim och jag sitter i hans kök. Hans katt har slagit sig ned i mitt knä. Joachim är drygt femtio år och har haft flera placerade ungdomar. Familjehemsplacering görs av handläggare på kommunen och de ungdomar som bott hos Joachim har blivit placerade för att de varit under 18 år och kommit ensamma till Sverige från Afghanistan. Nu är det bara en ungdom som bor hos honom. Hen är i skolan så Joachim och jag är ensamma hemma. 

Hur kom det sig att du bestämde dig för att bli familjehem?

– Jag bestämde mig inte för att bli familjehem på en gång utan övertygelsen växte fram allt eftersom. Jag valde redan som ung kille att ta ansvar när det behövdes. Mina föräldrar levde ett disharmoniskt liv. De söp båda två och familjelivet var kaotiskt. Från det att jag var tretton år skötte jag i praktiken hela hushållet. Det var jag som handlade och lagade mat och städade och såg till att jag och mina syskon hade rena kläder och kom iväg till skolan. Det medförde att jag själv var borta från skolan ganska mycket och jag sökte inte till gymnasiet.

Jag insåg snart hur stort ungdomarnas behov var av att få leva ett vanligt liv bland vanliga människor. Dessutom trivdes jag med lite folk hemma och insåg att jag gärna skulle vilja ta emot en eller ett par ungdomar till.

Joachim, familjehem

– Men skolan hörde av sig och ordnade en praktikplats åt mig på ett sjukhus för psykiskt sjuka. Där trivdes jag jättebra. De som arbetade där tog verkligen hand om mig och såg till att jag hade det bra och att jag fick lära mig massor. Jag tror att det var första gången i mitt liv som jag kände mig väl till mods under någon längre sammanhängande tid. Det blev naturligt för mig att söka till vårdprogrammet. Numera arbetar jag med missbrukare inom den kommunala öppenvården. 

– Jag har goda vänner som arbetar som gode män. Mina vänner inspirerade mig att bli god man åt flyktingungdomar. Vid den tiden bodde jag i en trerumsvåning i ett hyreshus. Mitt arbete som god man gjorde att jag fick upp ögonen för de ensamkommande ungdomarnas situation och det stora behovet av familjehem. Jag anmälde mitt intresse av att bli familjehem. Kommunen utredde mig och placerade en ungdom hos mig, säger han och fortsätter:

– Jag insåg snart hur stort ungdomarnas behov var av att få leva ett vanligt liv bland vanliga människor. Dessutom trivdes jag med lite folk hemma och insåg att jag gärna skulle vilja ta emot en eller ett par ungdomar till. Därför köpte jag huset och tog emot ytterligare ensamkommande. Jag tror att familjehem är en vårdform som passar väldigt bra för människor som inte kan bo hemma men som inte bör omhändertas i institutionsvård. 

Blev det som du hade tänkt dig att vara familjehem? Skulle du ha fattat samma beslut i dag när du vet hur det faktiskt är på riktigt?

– Att ta emot barn eller ungdomar i ens hem som inte är ens egna är ju inte samma sak som att ha egna barn. De har ju alltid en historia som man inte känner till, alldeles oavsett vilken information man kan ha fått i förväg. Och man vet inte vilka spår som finns avsatta i själen på dem, vilka dolda känslor de bär på som när som helst kan komma till uttryck. Det har naturligtvis gällt ensamkommande i särskilt hög grad. Det har jag fått erfara på olika sätt som inte alltid har varit så lätta att hantera. Men jag har känt mig ganska väl rustad att möta sådana situationer och det har stärkt mig i min övertygelse att mitt val var riktigt när jag bestämde mig för att bli familjehem. För hur skulle det annars ha gått med pojkarna?

Du beskriver det som om det skulle kunna vara en svår uppgift?

– Ja, det gör jag. Men framför allt menar jag att man måste vara väldigt noga när man parar ihop familjehem och ungdom. Och man måste ge familjehemmet en realistisk bild av vad uppdraget innebär och vilka olika knepiga, sorgliga eller kanske till och med obehagliga situationer som familjehemmet kan hamna i. Man måste ge familjehemmet en god information om vad man bör tänka på i olika situationer och hur man ska möta dem.

– Dessutom - och det är naturligtvis jätteviktigt - måste familjehemmet ha en tät och regelbunden kontakt med sin uppdragsgivare. Även om man är duktig och trygg i sitt uppdrag så behöver man en kompetent och empatisk samtalspartner som man lätt kan nå och som man litar på. Det kommer alltid att dyka upp situationer då man känner att man behöver ha någon klok person att prata med.

Jag får en känsla av att du inte tror att alla passar att bli familjehem. Vad skulle du säga utmärker ett bra familjehem?

– Det är klart att alla inte passar att vara familjehem men det betyder ju inte att ett familjehem måste bestå av någon slags övermänniskor. Den uppdragsgivare som anlitar familjehemmet ska göra en noggrann utredning för att ta reda på om den har anmält intresse kommer att fungera som familjehem. Familjehemmet är ju inte ett behandlingshem. Det man ska leta efter är ju ett väl fungerande hushåll som är stabilt och tryggt. Det ska även präglas av värderingar som tolerans, jämlikhet, icke våld och andra liknande värderingar som vi vill ska prägla vårt samhälle.

– Jag tror att man gör ett misstag om man bara letar efter någon slags idealfamilj. Alla väljer en livsstil som de själva gillar. Somliga är pedanter andra bohemer. Vissa bor på landet och har massor av djur medan andra gillar musik eller teater eller att shoppa i Ullared. Det viktiga är att den som utreder familjen har förmågan att se till att familjehemmet och den som ska placeras passar ihop.

Tycker du att dina uppdragsgivare genom åren har klarat uppgiften?

– Ja, det tycker jag faktiskt. Man kan ju aldrig gardera sig för oförutsedda händelser som kan inträffa när man har att göra med mänskliga relationer. Men de flesta jag har haft att göra med har varit duktiga och engagerade oavsett vem som har varit deras arbetsgivare. Däremot kan jag se vissa skillnader hos olika typer av arbetsgivare som jag tycker kan vara problematiska, säger han och fortsätter:

– Framför allt handlar det om de kommunala socialförvaltningarnas stora personalomsättning som innebär att det kan vara svårt att lära känna en handläggare innan hen ersätts av en ny. Det problemet tycker jag inte att jag har sett hos seriösa privata konsulentföretag. När det gäller Stockholms Stadsmission ligger det ju också en styrka i att familjehemmen kan dra nytta av de övriga verksamheterna inom Stadsmissionen.    

Vad vill du säga till den som funderar på att bli familjehem?

– Jag vill säga att det bästa de kan göra är att prata med någon som redan är familjehem. Då kommer du att få höra att det inte alltid är lätt, ibland svårt och någon gång smärtsamt. Men om man är beredd på det så är det fascinerande och oftast väldigt tacksamt. Man gör faktiskt livet lite lättare för någon som verkligen behöver en trygg hamn för kortare eller längre tid. Och i bästa fall blir man lite klokare på köpet. Jag har aldrig ångrat mig.

Har du frågor om familjehem eller jourhem? Välkommen att kontakta oss: familjehemsvarden@stadsmissionen.se