Stockholms Stadsmission har stor erfarenhet av att möta EU-medborgare som lever i utsatthet. Precis som andra ideella organisationer som arbetar med samma målgrupp har vi de senaste åren mött EU-medborgare som lever i fattigdom och som försöker få ihop ett levebröd genom att tigga på Stockholms gator. Eftersom vi får många frågor om gruppen berättar vi här om våra erfarenheter och kunskaper.
Majoriteten av de individer som kommer till Sverige och tigger på gatorna är personer som redan är marginaliserade av samhället, oavsett om de stannat kvar i sitt hemland, hamnat i ett annat europeiskt land eller tagit sig hit till Sverige. En stor andel är romer från Rumänien och tillhör en av samhällets mest diskriminerade och marginaliserade grupp. Det är individer som inte ens i sitt eget hemland har grundläggande medborgerliga rättigheter. För dem är tiggeriet ett desperat försök att försörja sig själva och de familjer som ofta är kvar i hemlandet och lever långt under existensminimum. Ofta lämnar man barn och familj kvar i hemlandet.
De EU-medborgare som försörjer sig genom att tigga samlar ihop en mindre summa som ska gå till försörjning för dem själva såväl som till deras familjer. Det handlar om en grupp individer som lever i extrem fattigdom och utsatthet, oavsett land de befinner sig i.
I Sverige har vi idag inget förbud mot tiggeri och som EU-medborgare har man rätt att vistas i ett annat EU-land i tre månader för att söka försörjning. Tiggeri är därmed fullt lagligt. Som EU-medborgare har man dock ingen rätt till logi på något av stadens, i detta fall Stockholms, ordinarie härbärgen. Detta eftersom EU-regler om fri rörlighet föreskriver att EU-medborgare ska ha resurser att försörja sig själva, utan att belasta det mottagande landets socialförsäkringssystem.
Stockholms Stadsmission ser inte att ett tiggeriförbud hjälper gruppen. Genom ett sådant förbud döljer man istället de verkliga problemen och tar bort den enda möjligheten till försörjning för en stor grupp individer.
Lösningen på tiggeriet är att förändra samhällssystem och skapa alternativa möjligheter till försörjning så att människor slipper tigga. Det krävs i grunden strukturella förändringar på Europanivå, på nationell nivå och lokalt. Ett förändringsarbete pågår - men förändring tar tid. Vi ska inte kategorisera människor utan se individen bakom symptomen. Och tills vidare ge hjälp där nöden är som störst.
