"Ingen människa är bara det du ser"

Jag har sett hur ofrivillig ensamhet kan krympa livet. Och hur snabbt det kan växa igen när man får sitta bredvid någon vid bordet.

Jag ser fram emot sommaren på Stenfasta av en enkel anledning: jag får se människor få tillbaka något som nästan gått förlorat. Inte pengar eller status, utan sällskap.

På min första introduktion på Stockholms Stadsmission 2017 fick jag ta del av organisationens värdegrund. En mening slog an något i mig direkt: ingen människa är bara det du ser. Det är lika sant på en parkbänk som i ett välstädat trapphus. För ensamhet syns inte alltid.

Många av dem som kommer till seniorkollot på Stenfasta har inte “hamnat snett” i dramatisk mening. Livet har bara blivit så. En partner har dött. Vänner har gått bort, en efter en. Barnen bor långt bort och hör av sig när de hinner. Plötsligt sitter man ensam nästan hela dygnet, utan att någon egentligen menat att det skulle bli så.

Det är här seniorkollot betyder något för den som lider brist på gemenskap. En enkel, varm vecka där allt praktiskt är ordnat. De behöver inte boka, planera eller krångla. Det räcker att de packar en väska, tar sig till T-Centralen och kliver på rätt buss. Sen kommer de ut till oss och jag ser hur något i dem släpper taget. Axlarna sjunker. Det är otroligt vilken skillnad det kan göra att få mat, gemenskap, skratt och en promenad i lugnt tempo tillsammans.

Det finaste är att veckan inte tar slut när bussen åker hem. Vi avslutar kolloveckan med att ta bussen in till stan och tillsammans äta en lunch på Mötesplats Mariatorget. Det är där jag ofta ser det hända: någon tar fram sin telefon, någon annan lutar sig fram över bordet. När ska vi ses nästa gång? Vill du följa med på en fika? Ett nytt nätverk börjar ta form. En vardag som blir lite mindre tyst.

Jag tycker inte att någon ska behöva vara tacksam för att få må bra. Det räcker att vara glad. Och när någon som kom hit som “ensam” åker hem som “vi”, då vet jag att veckan gjorde skillnad på riktigt.