"Om jag levde i hemlöshet…"
…skulle jag uppskatta människor som ser mig, även när jag själv inte orkar ta kontakt. Människor som inte dömer, som förstår att jag också har varit barn, har en historia och har haft ett fungerande liv. Att jag är en människa med styrkor och intressen.
Jag skulle behöva hjälp att inte fastna i självbilden som ”hemlös”, av någon som vet att jag är mycket mer än så. Någon som inser att det var saker som hände mig som gjorde att jag hamnade där jag är. Tänk vad underbart om denna någon också kunde lyfta skulden från mina axlar.
Antagligen skulle jag veta mer om sorg än de allra flesta, att förluster kan få en människa att tappa fotfästet helt. Kanske skulle jag ha förlorat mitt arbete, vännerna eller tilliten till mig själv efter år av våld.
Att inte passa in är också en sorg och varje dag skulle genomsyras av tyngden över att inte räcka till, inte vara kapabel och inte ha förmåga att behålla ett jobb eller en bostad. Jag skulle säkert också känna mig misslyckad över socialtjänstens stöd, eftersom jag vill klara mig själv.
Om jag levde i hemlöshet skulle jag behöva en trygg plats som Stockholms Stadsmission, att återkomma till dag efter dag, för att få vila, äta vällagad mat och prata med någon som vill lyssna. En person som förstår sig på livets bräcklighet, finns kvar vid min sida och kan föra min talan när jag själv inte förmår.
Mitt namn är Emelie och jag arbetar på Stockholms Stadsmissions akutverksamhet för kvinnor. Om jag levde i hemlöshet skulle vår fantastiska personal vara min stora och kanske enda trygghet. Jag är obeskrivligt tacksam över att du som givare gör verksamheten möjlig.
Varje historia är unik
Här berättar några av deltagarna sina historier helt kort. Namn och detaljer har ändrats, och personerna på bilderna har inget med texterna att göra.
"Jag tog lugnande för att orka”
Min dotter tog livet av sig och ganska snart dog min man. Jag tog lugnande för att orka. Lärde känna dem som sålde tabletterna och ville vara snäll, lät dem bo hos mig. Till slut blev jag vräkt och kunde inte behålla hunden. Möblerna lastade jag in i ett hyrförråd, men tvingades slänga allt när jag inte kunde betala. Tog fler och fler tabletter och en dag hittades jag medvetslös på en bänk. Nu går jag ofta till Stadsmissionen och äter lunch.
/Maria, deltagare
”När mamma dog kraschade jag helt”
Pappa slog mig under hela min uppväxt. Mamma var min trygghet, men ibland lämnade hon mig hos en släkting för att jobba. Han slog mig inte, men gjorde annat. Jag hade svårt att lita på släkten sen, flydde till kompisar som höll på med droger. När mamma dog kraschade jag helt. Personalen här hjälper mig att orka. Och så får jag mat, kan duscha och värma mig, innan jag går ut igen.
/Anna-Karin, deltagare
”Mina syskon har brutit kontakten”
Jag var gift med en man som misshandlade mig och jag drack för att dämpa ångesten. Många kvällar tänkte jag ”imorgon blir det bättre”, men det blev det aldrig. När jag försökte lämna honom hotade han att döda mig. Till slut hamnade jag på sjukhus. Jag vet att jag har fattat dåliga beslut och om jag kunnat ändra något hade jag gjort det. Mina syskon har brutit kontakten, vill inte ha med mig att göra. Det är en stor sorg.
/Karin, deltagare
Förändring börjar med en tallrik mat
Vår akutverksamhet för kvinnor i hemlöshet har öppet sju dagar i veckan, året runt. Här får deltagaren allt från mat och kläder, till stöd för att kunna ta steg mot förändring.