Stadsmissionen invänder mot ett nationellt tiggeriförbud
Utredningen om ett nationellt tiggeriförbud har haft i uppdrag att bedöma om det finns skäl att förbjuda eller begränsa tiggeri nationellt. I uppdraget ingick att väga för- och nackdelar med den möjlighet som kommuner idag har att under vissa förutsättningar och på vissa platser förbjuda tiggeri i lokala ordningsföreskrifter enligt ordningslagen.
Utredningen drar slutsatsen att det inte behövs ett nationellt tiggeriförbud med hänvisning till dagens möjligheter för kommuner att införa lokala förbud, som utredningen anser fungerar väl.
Stadsmissionen invänder mot ett nationellt tiggeriförbud och mot utredningens slutsats att de lokala förbuden fungerar väl
Stadsmissionen avstyrker tiggeriförbud i alla dess former. Ett förbud skulle innebära en kriminalisering av ett symptom på fattigdom snarare än en åtgärd mot fattigdomen. Skälen är bland annat att:
- ett tiggeriförbud strider mot yttrandefriheten och rätten att be om hjälp,
- det skulle tvinga personer som tigger att ta till mer destruktiva lösningar för att överleva,
- utredningen saknar ett barnrättsperspektiv och en barnkonsekvensanalys.
Vi håller inte heller med utredningen om att de lokala tiggeriförbuden som införts i Sverige bör användas, inte minst eftersom de inte införts i enlighet med Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR).
Problematiskt författningsförslag
Utredningen hade också i uppdrag att, oavsett slutsatser, ta fram ett författningsförslag för ett nationellt tiggeriförbud. Vi anser att det författningsförslag som tagits fram är problematiskt, då utformningen av det riskerar att låsa in människor i utsatthet och försvåra försök till egen försörjning.
Anledningen till att denna risk finns är att man föreslår att tiggeri kriminaliseras i brottsbalken med böter som straff, men en person kan undgå straff om gärningen bedöms som ringa, vilket bland annat kan komma att kopplas till om personen bedöms vara tillräckligt hjälplös och sakna andra möjligheter till försörjning. Detta förskjuter också bevisbördan till den som ber om hjälp.
Möjligheten att slippa straff kan med andra ord komma att kopplas till hur utsatt någon anses vara, och gör att den som inte passar in i bilden av ”rätt sorts fattigdom” kriminaliseras och samtidigt fråntas sin egenmakt.
