Stockholms Stadsmission presenterar rapporten Aldrig själv men alltid ensam, som belyser ofrivillig ensamhet och social isolering bland personer som lever eller har levt i hemlöshet. 

Rapporten sammanfattar resultat och lärdomar från ett projekt som Stockholms Stadsmission genomförde under hösten 2025, synliggör hur ensamhet tar sig uttryck i vardagen, vilka hinder som påverkar social delaktighet och möjligheten att bygga och upprätthålla sociala relationer. 

Rapporten bygger på en kvalitativ kartläggning med fokusgrupper, djupintervjuer, deltagande observationer och en medarbetarenkät. Totalt omfattar behovsutredningen 52 personer med erfarenhet av hemlöshet och 29 medarbetare.

Projektet har haft peer support som bärande arbetssätt, där personer med egen erfarenhet av hemlöshet bidragit med erfarenhetsbaserad kunskap i kartläggning, analys och genomförande. Detta har möjliggjort en djupare förståelse för vardagliga villkor och behov som annars riskerar att förbises.

Insikter från projektet

Resultaten visar att ensamhet i hemlöshet i hög grad handlar om avsaknad av trygga relationer och social tillhörighet, snarare än om fysisk ensamhet. Många beskriver en vardag präglad av stress, oro och begränsad möjlighet till återhämtning, vilket gör det svårt att upprätthålla relationer trots ett stort behov av gemenskap.

Praktiska villkor framstår som centrala hinder för social delaktighet. Bristen på trygg förvaring av tillhörigheter påverkar rörlighet och närvaro i vardagen och gör det svårt att delta i aktiviteter eller skapa rutiner. Flera beskriver också hur rädslan att få sina tillhörigheter stulna eller slängda påverkar möjligheten att delta i samhället, samtidigt som tillhörigheterna i sig ofta blir en synlig markör för utsatthet. Därtill upplevs många offentliga miljöer som exkluderande, med brist på sittplatser, toaletter och laddningsmöjligheter samt en återkommande risk att bli avvisad.

Även institutionella villkor påverkar möjligheten att upprätthålla relationer. Begränsningar i tillfälliga boenden gör det ofta svårt att ta emot besök eller ha en trygg plats att möta familj och närstående, vilket kan bidra till fördjupad social isolering.

Det är kontakten med mina barn som jag lever för. Jag skulle önska att det fanns en plats där jag kunde träffa dem.

Ensamheten framträder också tydligt i livsövergångar, till exempel när man lämnar akut hemlöshet och flyttar till ett mer stabilt boende. Tidigare sammanhang bryts samtidigt som stödkontakter avslutas, trots att behovet av stöd kan upplevas som störst just då. Flera uttrycker att de står utan både relationellt stöd och orientering i en fas där de försöker börja om.

 Man rycks ur ett sammanhang till ett annat. Man vill börja om… men när man väl får chansen är det inte så lätt.

Sammantaget pekar rapporten på behovet av arbetssätt och villkor som stärker möjligheten till relationer och delaktighet över tid. Samtidigt belyses hur systemvillkor och strukturella barriärer begränsar möjligheten till delaktighet i praktiken och riskerar att förstärka social isolering. För att motverka ofrivillig ensamhet krävs både grundläggande trygghet och praktiska förutsättningar som möjliggör närvaro i vardagen, liksom stödjande arbetssätt som följer med genom förändrade livssituationer.

Läs rapporten i sin helhet här.